KRÖNIKA. När industrins tankesmedja Automathink presenterades hösten 2011 var belackarna många. Varför satsa på något som ändå är utdöende, och med ökad automation så försvinner jobben och därmed industrin ännu fortare.
Det kändes verkligen inte som början på någon succé. Kanske var det heller inte annat att vänta när medier och ledande politiker basunerade ut att ”industrin tillhör det förgångna, nu är det tjänster som gäller”. En liten hejaklack fanns dock: fordonsbranschen och Gnosjöregionen. Inte så konstigt, det är två av svensk industris viktigaste framgångsfaktorer.
När näringsminister Mikael Damberg presenterade sin nyindustrialiseringsstrategi i slutet av januari 2016 pekade han på fyra utmaningar: digitalisering, hållbarhet, kompetens och innovationskraft. Han lyfte även fram fyra fokusområden: Industri 4.0, Hållbar utveckling, Kunskapslyft industri och Testbädd Sverige.
Under det senaste året har regeringen därmed lagt ut riktningen inom tre områden: riskkapital, export och nyindustrialisering. Han har särskilt fokus på små och medelstora företag. Det låter faktiskt riktigt bra, men strategierna måste hänga ihop och komma till praktisk nytta. Om riskkapitalet bara går till ”born globals” och ”start-uper” i it-, medie- och spelbranschen har vi inte vunnit mycket. Om exportstrategin bara går till fler storföretagsprojekt inom Business Sweden blir det ingen förbättring. Om nyindustrialiseringsstrategin inte är förankrad inom den mindre och medelstora industrin blir det heller ingenting mer än just en strategi, eller möjligen en ”tummetott”.
