Nu har tält, tv-kameror och partiledare lämnat Visby för den här gången. Jag har fått samma fråga flera gånger under veckan: Är det värt att åka till Almedalen?
Mitt svar är ja. Faktiskt mer än på länge. Men kanske inte av de skäl många tror.
Det är lätt att få bilden av att Almedalen mest består av seminarier, rosévin och människor som träffar människor de redan känner. Men då missar man det mest intressanta.
Det verkliga värdet finns mellan seminarierna. När kalendern spricker lite. När ett planerat möte blir dubbelt så långt därför att diskussionen faktiskt blir intressant. När man träffar någon man inte hade tänkt träffa och kommer hem med en ny idé eller början på ett nytt samarbete. Det är där relationer byggs och många av de samtal börjar som senare leder vidare.
En sak slog mig under veckan. För bara några år sedan kretsade många samtal kring digitalisering, appar och startups. Den här gången var det något helt annat. Nästan oavsett vilket seminarium man gick på återkom samma frågor: konkurrenskraft, energiförsörjning, kompetens, produktion och Europas förmåga att stå på egna ben.
Det säger ganska mycket om hur världen har förändrats.
Industrin har flyttat fram sina positioner. Plötsligt har fler insett det som våra medlemsföretag vetat länge: ett land som vill vara starkt måste också kunna tillverka saker. Intresset för våra frågor är betydligt större än för bara några år sedan. Det är förstås väldigt positivt.
Samtidigt räcker det inte att vara överens om problemen.
Vi hörde många kloka samtal om kompetensbristen. De flesta verkar överens om att industrin behöver fler människor. Konkurrenskraften måste stärkas och regelförenklingar återkom i samtal efter samtal. Bra.
Men nu är det dags att leverera.
Vi behöver inte fler powerpointpresentationer om varför kompetensförsörjningen är viktig. Vi behöver människor att anställa. Vi behöver rimligare betaltider, långsiktiga spelregler och reformer som faktiskt märks ute i verkligheten.
Därför var det extra roligt att vi kunde använda Almedalen till att provköra Industriativet – ett nytt initiativ som ska få fler unga att upptäcka industrin och alla möjligheter branschen erbjuder. Vi gjorde ingen stor lansering. Tvärtom. Vi ville lyssna mer än vi pratade, testa våra idéer och höra hur företag, politiker och andra organisationer reagerade.
Responsen var överraskande samstämmig. ”Det här behövs.”
Det tar jag med mig hem.
Jag tror dessutom att något håller på att förändras i synen på organisationer. Fina budskap räcker inte längre. Allt fler vill se att man faktiskt gör någonting. Att man testar idéer, vågar prova nytt och framför allt försöker flytta frågorna framåt.
Det passar Sinf väldigt bra.
Vi kommer aldrig att bli den största organisationen. Men vi kan vara en av de modigaste. Vi kan lyfta frågor som andra tvekar inför, testa nya initiativ och samla människor kring konkreta lösningar.
Jag åker hem med två känslor: optimism och en viss otålighet. Optimism därför att industrin har vinden i ryggen. Intresset finns. Viljan finns också. Otålighet därför att varken företag eller samhälle blir starkare av fler analyser av problemen.
Det som gör skillnad är beslut, handling och reformer som märks ute hos företagen. Det är först då vi stärker svensk industris konkurrenskraft på riktigt.
Carl Aschan, vd
Sinf är en oberoende arbetsgivarorganisation som organiserar små och medelstora industri- och tjänsteföretag, med eller utan kollektivavtal. Om du inte är medlem och vill ha svar på fler frågor eller titta på juridikbanken – bli medlem!
