Ombedd att nedteckna mina minnen från nära nog 40 år hos Sinf och dess medlemmar kan jag självfallet inta avböja en liten kria.
Att komma ihåg är en märklig företeelse alldenstund minnet formas av vår natur. Den bittre kommer sannolikt bara ihåg motgångarna medan den mer positivt lagde ser tillbaka på dagarna som glada och innehållsrika.
När jag började min anställning på Sinf hade Lagen om anställningsskydd just sett dagens ljus. Resten av sjuttiotalet öppnade för MBL, Lagen om facklig förtroendeman, Arbetsmiljölagen, den nya Semesterlagen, you name it! Paragraferna gjorde våra medlemmar omtumlade och många sökte förgäves den väl dolda logiken i lagstiftningen.
Facket var på bettet och många entreprenörer befann sig plötsligt i en situation där han eller hon fick ägna tid att sätta sig in i ett för den fria näringens företrädare nästan ogenomträngligt regelkomplex i form av lagstiftning och kollektivavtal. Nära de mindre företagen tvingades in i ett liv omgärdat av den nya ordningen kom de raskt ut på nattstånden is. Många plumsade i rejält och juristerna på Sinf var ständigt reseberedda för att släcka eldar och rädda företag.
Otaliga är de minnen när jag ensam fick möta fackets företrädare som alltid tycktes ha hur mycket folk som helst till sitt förfogande. Men resorna i tjänsten förde mig till orter som Haparanda och Karesuando i norr och Ystad och Trelleborg i söder. Vistelserna på kansliet innebar ständig telefonkontakt med medlemmarna där rådgivningen var central. Detta arbete har svängt tack vare IT-utvecklingen. Den moderna entreprenören söker idag själv väldigt mycket på nätet och får den information som vi tidigare lämnade via telefonsamtalen. Frågor som inte kan lösas via nätet hamnar istället hos oss på kansliet. Frågorna är färre men betydligt mycket mer luriga.
Min tid hos Sinf omspänner diskussionerna på sjuttiotalet där de så kallade övervinsterna fick stort spelutrymme. Löneökningarna i övervinsternas spår blev historiska. Inflationen tog fart och näringslivet körde på för fullt. Facket försökte ständigt positionera sig. Målet var ekonomisk makt i de svenska företagen.
Vem minns inte löntagarfonderna och företagens protestdemonstration i Stockholm den 4 okt år 1986. Omfattningen fick det gamla Bondetåget att blekna. Åttiotalet är väl annars som det glada 20-talet. Börserna rusade och fastigheter övervärderades. Den 19 oktober 1987 sticker ut med skärpa. Börsen förlorade värden i trakten av 25-30 procent. Hysteri rådde.
I början av nittitalet kom bank och fastighetskrisen. Näringslivet slog tillbromsarna så gnistorna yrde. Företagen drog ned och folk skulle friställas. Förhandlingarna drog igång med en väldig fart. Just det här hacket minns jag så väl för gissa om det var tyst på hotellen. Frukostmatsalarna gapade tomma och kön till den knaperstekta baconen var obefintlig. IT-kraschen i början av detta millennium påkallade också vår uppmärksamhet. Lehman Brothers passerade heller inte oförmärkt hösten 08.
Mina minnen går förstås särskilt till medlemmarna i de branschorganisationer som jag ansvarat för. Utlandsresor med intressanta program och där kvällarna utgjorde naturlig avrundning med minnesvärda samkväm.
Tack för att jag fick vara med!
Åke Larsson
