Före valet 2014 kritiserade Riksdagens civilutskott dåvarande regering för att lagförslaget om tvingande betalningstid på 30 dagar mellan företag drog ut på tiden. Oppositionens irritation var påtaglig och vi var många som hoppades att den skulle leda till nya tider vid ett regeringsskifte; likvärdiga regler skulle snart gälla inom näringslivet som vid fordran på en myndighet eller offentligt organ. Trodde vi i alla fall.
Mikael Damberg (s) var en av de som gick i bräschen. Han var skarp i sin kritik och menade att det inte var rimligt att stora företag använder små företag som bank genom att jobba med mycket långa betalningstider. Mikael Damberg var tydlig med att han ville införa 30 dagars betalningstid då små företag är sårbara när likviditeten tryter. 30-dagarsreglen ska inte kunna avtalas bort. Basta!
Mikael Damberg är numera själv näringsminister. Han är en av den nya regeringens nyckelpersoner och hans post en av de tyngsta. Så sent som 19 augusti uttalade han sig i media om problemet: ”Jag har bett tjänstemän på näringsdepartementet att följa upp situationen i Sverige och se om den nya lagstiftningen haft några effekter i Sverige och hur det ser ut här jämfört med andra länder i Europa”. Vidare: ”Det absolut bästa vore att storföretagen slutade utnyttja små företag.”
Vad betyder detta? Vad har hänt med kraven och den kirurgiskt knivskarpa tonen som var så påtaglig före valet? Vi står alltså kvar på samma ruta och stampar förtvivlat för att få igenom ett krav som helt sonika kan ses som en försäkring för att stora företag inte ska kunna utnyttja de mindre.
Tillbaka till Underleverantörsbarometern; andelen företag som förväntar sig en ökad orderingång under innevarande kvartal har minskat från 58 procent till 49 procent och andelen som planerar att säga upp personal har ökat från sju procent till tolv procent. Detta är bara två alarmerande exempel och kontentan av att företagarna inte känner det stödet de såväl behöver som förtjänar. Att en lagändring om betalningstider skulle kunna innebära nyinvesteringar och cirka 85 000 nya jobb är helt andra skäl som vi kan också kan lyfta fram.
Min uppmaning till näringsminister Mikael Damberg är att han gör rent på sitt skrivbord, letar upp mappen med de anteckningar han förde i debatten före valet och tar tag i det egna kravet ty det var glasklart formulerat.
Svenska företag och underleverantörer behöver politiskt vigvatten från högsta ort för att känna ett lugn och en tilltro. Precis som alla andra har de räkningar att betala, fakturor att reglera och en ekonomi att planera.
Då måste bättre ordning råda. Det har näringsministern hävdat att han förespråkar. Nu väntar vi bara på att det blir även så.
Handsken är därmed kastad. Igen.
